Jag har ett hjärta
Men snälla du, ta dina stora ord och täck över dem. Göm dem så att vi slipper se vad du kallar oss. När du själv vet att du skriver om sanningen, för att få den att framstå som du vill, så att du blir offret och hjälten på samma gång. Jag tänker inte förklara mig eller försvara mig mot tomma ord, hur fina eller storslagna de än är. Men om det är något jag inte är så är det hjärtlös, och jag vill aldrig mer i mitt liv bli anklagad för det!
Jag måste sluta leta
Jag drömmer inte när jag sover, men när jag är vaken kan jag inte sluta. Jag drömmer om att hitta någon som får det att kännas som när man flyger genom luftgropar. Någon som får mig att rodna bara genom att finnas till. Någon som väcker mig med en kyss i nacken och tar mig med ut för att äta frukost på ett café. Någon som vill hålla om mig hela dygnet, som vill följa med mig ut i världen och som vill somna ute i solen med mig efter en natt av dans på en loge nånstans. Jag vill ha någon som förstår mig, men i väntan på det tänker jag ta mig igenom några veckor med maximal prestationsångest, drömma och kanske bli full, dansa, tigga komplimanger och kyssa någon annan.
Jag vill inte mer
"Perhaps I'll be a bird one day, if I'm good enough. And I'll get up and fly away and give up all this stuff"
Jag får så många fina ord. Jag blir rörd varje gång nån tror på mig och helt oväntat får jag komplimanger för att jag har vackra (han sa verkligen vackra, det är inte bara ett drömt ordval) ögon, nu när jag känner mig som ett vrak. Min önskan är att kunna ta in det, men min hjärna är inte med i mitt liv längre. Min hjärna är rädd för allt och inget och överbelastad av all stress som förväntas vara meriterande att gå igenom. Jag ser inte varför det skulle vara en fördel att klara av att må dåligt under en längre tid. Snälla världen, skolan, sluta tvinga mig över gränsen. Om inte syftet är att jag ska skriva en uppsats om hur det känns så förstår jag inte.
Hur det känns att springa hem på vattendränkta gator och se motvinden och mörkret som en symbol för att det fortfarande finns lika mycket att göra som 12 timmar tidigare. Hur det känns när man kommer hem och allting snurrar, när andetagen skenar och ekar i hela huset. Att höra sig själv som i en burk, rossla som om det inte fanns luft, trots att lungorna fylls alldeles för fort. Hur det känns när det börjar sticka i ansiktet. Rädslan.
När det börjar sticka i händer och fötter. Känslan av att inte ha någon känsel. När händerna domnar och fingrarna blir till orörliga korvar. Att inte kunna röra sina händer, ha dem låsta i en krampaktig vinkel, stela och kalla. Att inte kunna styra sin andning, att bara fortsätta dra in luft man inte vill ha tills det smärtar i halsen.
Om meningen är att jag ska lära mig om hur det är att bli hittad av sin mamma som en skakande stel klump på hallgolvet så visst. Svinbra utbildning verkligen. Och ja, jag är en av alla unga tjejer som vill vara bäst på alla plan, men det är ju vad de vill. Vi blir sämre och sämre, är det inte så? Några måste ju väga upp statistiken.
Winter winds
(Men jag ska inte dölja för någon att jag längtar efter kärlek också. Kanske mest av allt.)
And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no,
this time no"
And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no,
this time no"
Det är vårvinter
Det här är lite av vad jag längtar efter nu.
Vår, sommar, nätter under bar himmel, utflykter, havet, spelningar, fin publik
Låt mig slippa alla krav! Låt mig jamma hela natten, ända tills solen går upp! Låt mig sova en stund då och sedan grädda våfflor till frukost. Låt mig stå på scen med mina underbara vänner och blicka ut över mörka silhuetter och känna den där varma klumpen i magen av lycka som bara kommer när man är kär eller när man spelar.
"Fint hus du har...", "Fint ansikte du har..."
Min plats var på trasmattan på köksgolvet och i handen höll jag ett glas med röda läppavtryck. Huset var en karusell men jag var inte rädd, skrattet bara bubblade ur mig och i ett svagt ögonblick tryckte jag mina stela armband över armbågen. Det var så himla snyggt! (Att jag inte kunde få av mig dem sen har inte med saken att göra.)
På bussen hem träffade jag killar som tyckte jag var lik Veronica Maggio. "Du känns liksom som en såndär independent woman". Fin kväll. Fin natt.
när solbrännan flagar, eller när den inte gör det
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har varit borta en vecka. I alperna. I solen och snön med trötta ben och efterrätt varje dag. Jag kom hem ikväll och jag längtar redan bort igen. Åh jag älskar alla mina fina vänner och jag förstår inte hur jag skulle kunna klara mig utan dom, men jag är rädd för att dom inte ska förstå mig nu, så jag håller mig nära men jag säger ingenting. Och jag är rädd.
Jag är rädd för:
framtiden, att bli kvar här, jag har längtat bort i flera år
att försvinna någon annanstans, att det inte ska bli som jag har tänkt mig, att förlora kontakten
just nu, vad som händer med mig, jag borde jobba för mina slutbetyg, söka sommarjobb, söka musikutbildningar...
att gå ner i vikt
att gå upp i vikt
att ingen någonsin ska bli kär i mig, och att jag missar alla chanser för jag är för instängd i alla mina rädslor
Jag är rädd när jag äter, jag är rädd när jag spelar, jag är rädd när jag ser på mina händer som är torra och när jag lyssnar på duktiga musiker, när jag pratar med människor jag älskar, när jag lovar saker och när jag ska sova. Jag ska sova nu, det går nog över.
Jag är rädd för:
framtiden, att bli kvar här, jag har längtat bort i flera år
att försvinna någon annanstans, att det inte ska bli som jag har tänkt mig, att förlora kontakten
just nu, vad som händer med mig, jag borde jobba för mina slutbetyg, söka sommarjobb, söka musikutbildningar...
att gå ner i vikt
att gå upp i vikt
att ingen någonsin ska bli kär i mig, och att jag missar alla chanser för jag är för instängd i alla mina rädslor
Jag är rädd när jag äter, jag är rädd när jag spelar, jag är rädd när jag ser på mina händer som är torra och när jag lyssnar på duktiga musiker, när jag pratar med människor jag älskar, när jag lovar saker och när jag ska sova. Jag ska sova nu, det går nog över.
Feel like running
Alla hjärtegulliga meddelanden på facebook känns. Det är så fint, men det gör så ont, och jag känner mig som den mest korkade människan i världen.
"And a friend of mine says it's good to hear that you believe in love even if set in fear"
(Dricker glögg med apelsinbitar i och letar efter familjer som söker au pair för sommaren. Jag blir inte kvar här efter studenten. Hejdå barndomsstad. Hejdå familj och vänner. Jag kommer sakna er.)
På gränsen
Ta hand om dig, säger dom. Förlåt men jag har inte tid. Jag lever på gränsen hela tiden, men idag lyftes en stor tyngd från mina axlar. Projektarbets-föreställningarna är slut och det är "bara" rapporten kvar. Jag har ont i huvudet och lite överallt i kroppen och jag är fruktansvärt trött och jag kommer sakna barnen, verkligen, men det känns så himla skönt. Ikväll ska jag äta riktig middag. Två portioner kanske. Och jag ska äta efterrätt. Störa mig lite på melodifestivalen, bara umgås med min familj och sen sova 12 timmar eller så.
Dear Heart
Och så kom dagen. Den dagen som jag har väntat på och längtat efter sedan i augusti. Men de sista två veckorna var jag inte euforisk. Jag planerade allt in i minsta detalj, fast jag nästan hade gett upp, för någonstans inuti fanns fortfarande ett hopp. Det hoppet som jag försökte undvika så länge, men som till sist tog över och på något sätt var det mer övertygande än något hopp jag tidigare känt. Och nu känner jag mig lurad. För jag insåg inom fem minuter att jag har lagt ner min själ i något förgäves. Igen. Och det är tomt inuti sen hoppet försvann.
Jag gråter inte. Gråta är inte min grej. Jag vill bort, mer än någonsin, och det här är vad jag drömmer om:
Dear Heart
There are other guys in the world.
Love,
Brain
Melankoli är mitt mellannamn, varför dras jag till det?
Nederlag. Jag är på väg att ge upp i förväg. Jag har så gott som redan förlorat. Och det är inte bara ett hopp som går förlorat, det är ett lugn, en känsla, ett sätt att se på mig själv, en strävan, ett mål, livet i mina ögon, glansen i mitt hår, spänsten i min hud. Jag krymper som person, min kropp pendlar mellan att vara grotesk och äckligt mager, men jag vet inget om verkligheten, jag tror att jag krymper lite hela tiden.
Jag kämpar desperat för att ändra på det till det bättre innan helgen (för då ska jag träffa honom, tillsammans med henne och någonstans hoppas jag ändå fortfarande (trots att det är egoistiskt och hemskt och jag tycker i mitt hjärta att är det någon som är värd honom så är det hon) att han ska falla för mig till slut), men jag vet inte vad målet är längre - halva dagen ingen mat, halva dagen mer mat. Tänker att sömn skulle få min hud att se fräschare ut, men jag sitter uppe om nätterna för att kanske någon gång prata med honom.
Och jag tänker OM jag inte hade fått höra hur hon kände hade jag varit lyckligast i världen nu.
Jag skriver uppsatser, men jag ljuger bara
Det var kanske bara i mitt huvud igen. Jag vet inte. Kan någon förklara för mig vad det är jag gör fel? Det är alltid bara i mitt huvud. Och nu kanske det händer mitt framför ögonen på mig, igen. Jag behöver tänka, men mitt liv är en motorväg just nu, jag får ingen vila. Snälla dröm om mig i alla fall. Innan jag brakar igenom, för jag vill inte att du ska se mig så.
Fjäderlätt faller inte så hårt
Vad jag vill nu är att ro ut helt själv på sjön, gå iland på en ö där klipporna är släta och där ingen annan är, äta jordgubbar och läsa i en bra bok hela dagen. Kanske skriva några rader om hur det känns. Men nej. Det är ju is på hela jävla sjön.
Vad jag vill är att allt ska bli bra. Att ingen av oss ska behöva må dåligt. Men jag kan inte bara släppa taget, jag måste få fortsätta hoppas ett litet tag till, trots att det gör ont. För när hoppet tar slut kommer jag förlora en del, och jag har inte råd med det nu.
Sur le fil
Jag blundar för det verkliga. Jag hoppas och hoppas och intalar mig själv att jag inte hoppas för mycket, men självklart spricker det till slut. Och jag blev en vattenpöl på restauranggolvet igår, fast det var det ingen som märkte. Det var bara logiskt att det skulle bli såhär, men jag kan ändå inte låta bli att undra: hade jag nånsin en chans? Var det nån gång så att hon faktiskt tyckte att det skulle vara roligt om jag och han blev något mer? Varför visste alla andra utom jag?
Nej jag vet inte vad han känner eller tänker. Han kanske fortfarande tänker på mig ibland, eller så har han aldrig gjort det. Han kanske är helt neutral till oss båda. Men tänk efter nu. Ett val mellan mig och henne. Vad har jag? Jag har ingenting. Jag är ingenting. Varför är det aldrig jag? När blir det min tur?
Och hur dum kunde jag vara? Hoppas på en sån som han.
Jag kan inte klandra någon utom mig själv. Ingen har gjort något fel. Ingen har gjort något alls. Det har inte hänt nåt. Men jag vet vad hon känner. Och jag vet vad hon inte vill att jag ska känna eller göra. Det är så svårt för mig att göra nåt då.
Ingen vet allt. Ingen vet hur jag mår. Jag vet inte vad jag vill att dom ska veta. Jag håller det på en bra nivå. Trots dippar. Smyger lite så det inte märks. Det är när jag blir ledsen som jag inte vill märkas. En hel höst av stress och dumma tankar. En månad idag sedan svullet ansikte i strålkastarljuset, svarta tröjärmar. Inte ens två veckor sedan begravningen. Lättnaden. Uppbyggnad. Men jag rasar nu igen tror jag. Det är när jag är ledsen jag inte vill märkas, inte kännas, inte synas. Men jag försvinner inte, blir inte genomskinlig, i mitt huvud växer jag. Och ingen får veta. Hur skulle han rimligtvis kunna tycka om mig när jag är sådan?
4 månader och 28 dagar
Det här året börjar intensivt, men jag vet att jag har hur mycket som helst att se fram emot så det ska nog gå bra. Ett par dagar i backarna (jag skulle pluggat också, men det är väl sån jag är...) och sista dagen på lovet har spenderats i en bil i högst 70 km/h hem till väldigt mycket snöslask att skotta. Jag kommer antagligen ha ont i axlarna i en vecka efter det här, men sista kvällen på mitt sista jullov tänker jag ta ett varmt bad och baka scones till mitt kvälls-te. Min vana trogen skjuter jag upp plugget till imorgon.
Och jag ska träffa honom!!!! Det är inte bara löst hopp om att kanske nån gång i framtiden bla bla... Och jag är lycklig hela dagarna över det. Och jag är livrädd för att jag ska bli besviken eller att något kommer emellan eller att han ska tycka att jag är jättehemskt tråkig och ful nu, att han har målat upp en minnesbild som inte stämmer eller att jag har det. Men jag har galen otur i spel... så jag hoppas och jag längtar och jag tänker på honom ungefär jämt.
Och jag ska träffa honom!!!! Det är inte bara löst hopp om att kanske nån gång i framtiden bla bla... Och jag är lycklig hela dagarna över det. Och jag är livrädd för att jag ska bli besviken eller att något kommer emellan eller att han ska tycka att jag är jättehemskt tråkig och ful nu, att han har målat upp en minnesbild som inte stämmer eller att jag har det. Men jag har galen otur i spel... så jag hoppas och jag längtar och jag tänker på honom ungefär jämt.
