synkoper

Det är så halkigt att man nästan inte kan stå still. Och just nu känns det som att jag halkar lite överallt i livet, inte bara på gatorna utomhus om ni förstår. (Lite väl djupt där men men...) Om det ska fortsätta vara såhär kan det hända att jag gör en filmgrej och halkar rakt i armarna på en fin kille. Det skulle jag tycka om.

Så jag kanske helt enkelt ska ge mig ut och halka istället för att sitta i tryggheten i min fåtölj och äta fruktsallad. Det lär ju inte ramla in så många fina killar genom mitt fönster liksom.

Jag överlever. På riktigt. Även det jobbiga tar slut. Det är skönt, och det har jag insett nu tror jag. Imorgon ska jag fira det med sovmorgon och cellolektion och mys hos min nästan-18-åring.