Vendredi
Mitten av veckan och det snöar fortfarande. Det är verkligen en vit vinter i år och det är så härligt! Men jag längtar ändå bort, som jag alltid gör, och snön liksom dämpar allt som är.
Idag har jag skrivit en sång. Eller i alla fall början på en, jag är inte klar med texten och hela formen än. Och jag vill att han ska höra den. Han som den är till. Han som ingen vet eller förstår. Han som var så nära och sen plötsligt blev längre bort än stjärnorna, även när han står en halvmeter ifrån mig.
Jag vill fortfarande räkna mig som hans vän. Men kan jag det? Kan det bli lite mer som vanligt? Kan vi kanske börja hälsa på varandra såhär efter mer än ett år? Jag menar när vi inte är tvingade till det. Och när våra blickar möts så är det som att vi båda vet att vi känner likadant. Han har samma frågor i sin blick som jag har.
