synkoper

Jag vill skriva om kärlek. Inte till en vän eller min familj eller min hund (varför skrev jag så, jag har ingen hund?). Kärlek till en pojke. Random. Omöjlig, obesvarad, smärtsam jävla tonårskärlek. Skräll. Det finns inget originellt i det, det har massproducerats i böcker och filmer och ändå måste jag.

För jag tänker på honom varje dag. Han är drömmen 24/7 och vi träffas nästan aldrig. Vi bor inte i samma stad och känner varann bara på ytan. Men det hjälps inte, för han är den finaste jag träffat. Han bryr sig om folk och han är snäll och charmig och rolig, och han är snygg! Dessutom spelar han svängit som en gud!

Och jag vet att jag låter som en mellanstadietjej, hela den här kärlek-på-håll-grejen dödar mig, för den kan inte tas seriöst. Inte av mig och inte av mina vänner. Men det liksom gör ont i magen lite under hjärtat när jag är nära honom, som att det drar åt hans håll. Och ibland får jag hjärtklappning av att tänka på honom. Och jag drömmer om honom nästan varje vecka fast jag aldrig har kunnat drömma.

Jag är ingen mellanstadietjej. Jag är 17 år och det får plats fler känslor i mig än jag trodde det fick plats i världen.
Jävla ålder.

Borde ta en kopp te och gå och lägga mig. Jag är tröttast. Vet inte om jag hoppas på att drömma om honom eller inte.

kram