synkoper

Jag satt helt ärligt och stirrade i väggen i en timme igår, innan jag kom på att jag borde gå och lägga mig. Och då kunde jag inte blunda, för varje gång jag gjorde det såg jag honom framför mig. Och det var bara lyckliga, hoppfulla, närhetsbilder. Fast det verkligen är helt omöjligt nu. Fast vi inte kommer träffas mer, utom kanske av en slump nån gång om typ ett år.

Och jag var så jävla ledsen över det. Är. Men min dumma hjärna kan inte fatta att jag är körd. Den bara fortsätter hoppas hur mycket jag än kämpar emot, och det var nära att jag började gråta för att jag inte kan hantera mina tankar, för att jag bara ger upp, men när jag verkligen skulle behöva gråta bort lite spänningar så går det inte.

Och det enda jag verkligen verkligen vill ha nu är han.

Och jag hatar att jag känner så mycket.

Och jag hatar när känslorna försvinner och jag blir helt tom.