synkoper

Mina händer är sådär genomskinliga och kalla.
Du var så rädd att jag skulle tyna bort.
Det kanske händer nu.
Hon tycker det är vackert.
(Men vad ska det bli av dig? Vad ska det bli av dig? Vad ska det bli av dig?)
Och när du ser på mig finns jag inte. Syns jag inte. Känner du inte längre min lukt eller mina andetag, men dom kanske har rätt, andetagen kanske snart går genom ryggen på mig.
Det känns liksom inte så omöjligt längre.
Jag skulle kunna, om jag ville, om det behövdes.
Om det behövdes.
Det fanns inte ens i mitt huvud förut.
Före alla orden var det inte ens en fråga, inte ens en liten vindpust av viskning fastän alla andra stormade över mitt huvud.
Nu konstaterar jag, känner jag, mer än anar att det finns en liten sanning i allt det där.
Varför inte göra en stor sanning av det, när jag kan?
(Vad ska det bli av mig?)

Nej. Dansa till Laleh hela natten, dröm om att kyssa pojkar och göm dig bakom fina klänningar, men TYNA INTE BORT, för det är fel och du är rätt.
Men syns jag om jag inte är genomskinlig?
Om du inte behöver vara rädd?
Jag kanske fortfarande behöver dig och det kanske inte räcker att lyssna på Bjurö klubb när jag behöver tröstas för det är så mycket mer jag behöver.
Behöver som i glas.
Behöver som i armar och ben.
Behöver som i dubbeltydighet och om någon förstår så behöver jag det med.