synkoper

Det blev ganska bra i alla fall på den där halloweenfesten. Plötsligt hade jag en biljett till en klubb jag inte hade tänkt följa med till, och där blev jag kvar tills det stängde. Och så träffade jag en av de mest saknade pojkarna i mitt liv. Och han pussade mig på pannan och kallade mig hans vän, det var oväntat men vi var ju kanske inte helt nyktra, och efter det har det blivit om möjligt ännu pinsammare att möta honom i korridorerna (vi hälsar fortfarande inte).

Hösten går mot vinter och allt är vitt ute, men min almanacka är full ända fram till jul. Jag tror inte jag har en enda sovmorgon ens på helgerna... Försök lev i nuet ändå om det går!

Jag drömmer fortfarande om att kunna ta en helg borta och hälsa på honom.