Juni

Gör om
Idag känns allt så bra. På ett lugnt och fint sätt. Jag har flyttat mina saker till gästrummet eftersom min mormor ska bo i mitt rum i två veckor. Jag tror det är förändring jag behöver.
Det jag trodde skulle välta hela min värld skakade bara om den lite. Den natten skrev jag i ett mejl till min vän:
Nästa liv börjar nu, efter en vecka i helvetet, och jag känner att det bara kan bli bra.
Kramar
Ramla i en snödriva
It wasn't just the season
Drake
Nu peppar jag vår istället. Även om jag älskar vintern så känns det som att den här våren kommer bli hur bra som helst! Nej, hela året kommer bli underbart! Så fort jag har gjort klart min inlämningsuppgift som ska vara inne idag. Och den som skulle vara inne vecka 40 förra året. Haha det är för illa, men det är den sista jag ligger efter med, sen ska jag hålla mitt nyårslöfte och sluta skjuta upp saker.
Sen blir det så här bra, fint, fritt:

weheartit.com är bäst
Fjortontusen

En sån här skulle jag behöva nu känner jag.
Jag är ledsen hela tiden.
Av ingen anledning.
Det känns lite som att allt kvittar och jag struntar i att göra saker som jag egentligen vill och borde. Det är så konstigt. Jag har aldrig känt så förut, men nu börjar jag gråta för varje liten motig känsla. Jag brukade aldrig gråta...
Jag hoppas att det snart går över, för jag är inte van vid sånt här. Känner inte igen mig själv. Bara mitt ständiga behov av närhet.
Vill vara nära någon. Nu.
Punkt slut.
Gömmer mig
Idag skulle jag kunna fylla upp aralsjön
Glitter
Ikväll har jag vart på en fest och opratat med folk.
Ja men visst jag pratade ju och skrattade och hade roligt
men när jag sitter med bara en person och ska ha en konversation
då bara försvinner det.
Jag kommer inte på nånting att säga.
Och det blir dålig stämning och någon av oss går för att hämta dricka.
Och nu är jag jättetaggad på party.
Hallå? Tåget har liksom gått.
Det spelar ingen roll att jag känner mig fin
eller att jag är sugen på cider.
Eller att jag verkligen skulle vilja prata med dom där människorna igen.
Jag vill bara kramas!
(För övrigt så var jag på ett fint kalas igår också. Där jag pratade mer.)
Visa från kåkbrinken

Jag trampar fram i snön som liksom försvinner under fötterna och gör så att det tar dubbelt så lång tid att komma dit man ska. Tänker att jag kunde lika gärna fortsätta till dig när jag ändå är ute. Eller när jag tänker efter kanske jag ska sätta på mig lite mer kläder först. Jag har aldrig gått så långt förut. Jag är för förnuftig. Det är dumt, för om jag vore lite oförnuftigare och gick 7 mil i snö och kyla skulle jag få träffa dig. Och du skulle värma mig.

Jag skulle berätta allt för dig som jag bara vågat skriva ner förut.
Och vi skulle smaka på varandras läppar.

Möta våren i paris.
Du vet hur jag alltid längtar bort.
Vi kunde hyra ett rum som vi aldrig var i för
vi skulle bara sitta på parkbänkar och
hålla om varandra genom stan.

Somna under stjärnorna.
Det är så himla synd att jag är förnuftig.
Tick tack
Kram

Andas
En bra sak är att jag har kommit på att jag kan bli det jag vill om jag läser naturkunskap b. En dålig sak är att jag har 100p kvar och vill välja 300p... Men allting löser sig, som jag brukar säga. Man måste tänka så.
Kramar
En miljon
Jag behöver en lång kram nu.
Vad händer i framtiden?
All you need
Jag vill skriva om kärlek. Inte till en vän eller min familj eller min hund (varför skrev jag så, jag har ingen hund?). Kärlek till en pojke. Random. Omöjlig, obesvarad, smärtsam jävla tonårskärlek. Skräll. Det finns inget originellt i det, det har massproducerats i böcker och filmer och ändå måste jag.
För jag tänker på honom varje dag. Han är drömmen 24/7 och vi träffas nästan aldrig. Vi bor inte i samma stad och känner varann bara på ytan. Men det hjälps inte, för han är den finaste jag träffat. Han bryr sig om folk och han är snäll och charmig och rolig, och han är snygg! Dessutom spelar han svängit som en gud!
Och jag vet att jag låter som en mellanstadietjej, hela den här kärlek-på-håll-grejen dödar mig, för den kan inte tas seriöst. Inte av mig och inte av mina vänner. Men det liksom gör ont i magen lite under hjärtat när jag är nära honom, som att det drar åt hans håll. Och ibland får jag hjärtklappning av att tänka på honom. Och jag drömmer om honom nästan varje vecka fast jag aldrig har kunnat drömma.
Jag är ingen mellanstadietjej. Jag är 17 år och det får plats fler känslor i mig än jag trodde det fick plats i världen.
Jävla ålder.
Borde ta en kopp te och gå och lägga mig. Jag är tröttast. Vet inte om jag hoppas på att drömma om honom eller inte.
kram
Shoot the moon
Hälften av januari
Snön är fin, det är fredag och jag har gjort bra saker idag:
* lärt mig spela lite piano
* lyckats hitta en kod för att ha en bild i headern. hallelujah!
* ätit fruktsallad
* övat sångläxa
* gått en promenad
* slutat skolan halv tio
Det får räcka för nu. Ikväll ska jag se på film och mysa, så jag kanske skriver mer sen.
Kramar