synkoper

Jag kommer alltid vara en drömmare, så är det.
Och där skulle jag vilja bo nån gång:



Nu tar jag tag i mitt liv och uppfyller mina drömmar (jag får verkligen jobba om jag ska hinna uppfylla hälften). Jag ska
* plugga i tid
* komma i form
* öva jättemycket

Sådär, tre saker att jobba på under hösten. Det är mycket bättre med nyårslöften nu än på nyår! Ikväll ska jag plugga samhällskunskap och körkortsteori, och imorgon blir det yoga!

Just nu känns det som att ocean med John Butler är det som kommer få hela livet att hålla ihop det här året.

Jag älskar hur den får det att kännas som att allt är meningsfullt. Precis som en sån där plats skulle få allt att kännas meningsfullt:



Jag är lite rädd för framtiden, men jag ska verkligen försöka göra den hur bra som helst.

Än har jag inte packat upp allt, än finns det lite minnen som väntar på att kännas.



Varför då egentligen?
Jag lyssnar på instrumental musik och packar upp.
Än finns det oändligt många känslor som väntar på att kännas nu istället för när de blivit minnen.

Jag är inte kär i honom men när jag ser honom tänker jag på ett framtida förhållande. Hoppsan, det var inte meningen. Hoppas vi ses snart.

Ser färdigt på en inte alltför oförutsägbar kriminalserie på tv. Släcker ljuset för att gå upp till mitt rum. Ser en zombie-tant framför mig (som jag nu försökt få ur mitt huvud i en vecka efter skräckfilmskväll) och halvspringer upp för trappan.