Jag måste sluta leta
Jag drömmer inte när jag sover, men när jag är vaken kan jag inte sluta. Jag drömmer om att hitta någon som får det att kännas som när man flyger genom luftgropar. Någon som får mig att rodna bara genom att finnas till. Någon som väcker mig med en kyss i nacken och tar mig med ut för att äta frukost på ett café. Någon som vill hålla om mig hela dygnet, som vill följa med mig ut i världen och som vill somna ute i solen med mig efter en natt av dans på en loge nånstans. Jag vill ha någon som förstår mig, men i väntan på det tänker jag ta mig igenom några veckor med maximal prestationsångest, drömma och kanske bli full, dansa, tigga komplimanger och kyssa någon annan.
Jag vill inte mer
"Perhaps I'll be a bird one day, if I'm good enough. And I'll get up and fly away and give up all this stuff"
Jag får så många fina ord. Jag blir rörd varje gång nån tror på mig och helt oväntat får jag komplimanger för att jag har vackra (han sa verkligen vackra, det är inte bara ett drömt ordval) ögon, nu när jag känner mig som ett vrak. Min önskan är att kunna ta in det, men min hjärna är inte med i mitt liv längre. Min hjärna är rädd för allt och inget och överbelastad av all stress som förväntas vara meriterande att gå igenom. Jag ser inte varför det skulle vara en fördel att klara av att må dåligt under en längre tid. Snälla världen, skolan, sluta tvinga mig över gränsen. Om inte syftet är att jag ska skriva en uppsats om hur det känns så förstår jag inte.
Hur det känns att springa hem på vattendränkta gator och se motvinden och mörkret som en symbol för att det fortfarande finns lika mycket att göra som 12 timmar tidigare. Hur det känns när man kommer hem och allting snurrar, när andetagen skenar och ekar i hela huset. Att höra sig själv som i en burk, rossla som om det inte fanns luft, trots att lungorna fylls alldeles för fort. Hur det känns när det börjar sticka i ansiktet. Rädslan.
När det börjar sticka i händer och fötter. Känslan av att inte ha någon känsel. När händerna domnar och fingrarna blir till orörliga korvar. Att inte kunna röra sina händer, ha dem låsta i en krampaktig vinkel, stela och kalla. Att inte kunna styra sin andning, att bara fortsätta dra in luft man inte vill ha tills det smärtar i halsen.
Om meningen är att jag ska lära mig om hur det är att bli hittad av sin mamma som en skakande stel klump på hallgolvet så visst. Svinbra utbildning verkligen. Och ja, jag är en av alla unga tjejer som vill vara bäst på alla plan, men det är ju vad de vill. Vi blir sämre och sämre, är det inte så? Några måste ju väga upp statistiken.
Winter winds
(Men jag ska inte dölja för någon att jag längtar efter kärlek också. Kanske mest av allt.)
And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no,
this time no"
And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no,
this time no"
Det är vårvinter
Det här är lite av vad jag längtar efter nu.
Vår, sommar, nätter under bar himmel, utflykter, havet, spelningar, fin publik
Låt mig slippa alla krav! Låt mig jamma hela natten, ända tills solen går upp! Låt mig sova en stund då och sedan grädda våfflor till frukost. Låt mig stå på scen med mina underbara vänner och blicka ut över mörka silhuetter och känna den där varma klumpen i magen av lycka som bara kommer när man är kär eller när man spelar.
"Fint hus du har...", "Fint ansikte du har..."
Min plats var på trasmattan på köksgolvet och i handen höll jag ett glas med röda läppavtryck. Huset var en karusell men jag var inte rädd, skrattet bara bubblade ur mig och i ett svagt ögonblick tryckte jag mina stela armband över armbågen. Det var så himla snyggt! (Att jag inte kunde få av mig dem sen har inte med saken att göra.)
På bussen hem träffade jag killar som tyckte jag var lik Veronica Maggio. "Du känns liksom som en såndär independent woman". Fin kväll. Fin natt.
när solbrännan flagar, eller när den inte gör det
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har varit borta en vecka. I alperna. I solen och snön med trötta ben och efterrätt varje dag. Jag kom hem ikväll och jag längtar redan bort igen. Åh jag älskar alla mina fina vänner och jag förstår inte hur jag skulle kunna klara mig utan dom, men jag är rädd för att dom inte ska förstå mig nu, så jag håller mig nära men jag säger ingenting. Och jag är rädd.
Jag är rädd för:
framtiden, att bli kvar här, jag har längtat bort i flera år
att försvinna någon annanstans, att det inte ska bli som jag har tänkt mig, att förlora kontakten
just nu, vad som händer med mig, jag borde jobba för mina slutbetyg, söka sommarjobb, söka musikutbildningar...
att gå ner i vikt
att gå upp i vikt
att ingen någonsin ska bli kär i mig, och att jag missar alla chanser för jag är för instängd i alla mina rädslor
Jag är rädd när jag äter, jag är rädd när jag spelar, jag är rädd när jag ser på mina händer som är torra och när jag lyssnar på duktiga musiker, när jag pratar med människor jag älskar, när jag lovar saker och när jag ska sova. Jag ska sova nu, det går nog över.
Jag är rädd för:
framtiden, att bli kvar här, jag har längtat bort i flera år
att försvinna någon annanstans, att det inte ska bli som jag har tänkt mig, att förlora kontakten
just nu, vad som händer med mig, jag borde jobba för mina slutbetyg, söka sommarjobb, söka musikutbildningar...
att gå ner i vikt
att gå upp i vikt
att ingen någonsin ska bli kär i mig, och att jag missar alla chanser för jag är för instängd i alla mina rädslor
Jag är rädd när jag äter, jag är rädd när jag spelar, jag är rädd när jag ser på mina händer som är torra och när jag lyssnar på duktiga musiker, när jag pratar med människor jag älskar, när jag lovar saker och när jag ska sova. Jag ska sova nu, det går nog över.
