synkoper

Två veckor non-stop. I torsdags blev det för mycket. Nu har jag minst lika mycket att göra om dagarna, men jag gör ingenting. Möjligen övar lite cello. För att jag tycker om det. Men alla måsten ger mig panik och jag hatar att jag förstör för andra och jag hatar att jag förstör för mig själv. Mest av allt hatar jag att jag har tappat bort extremt viktiga papper. Och jag vågar inte berätta det för jag vet att alla kommer bli arga och jag kommer må sämre än jag gör nu. Jag hatar att december måste bli stressigt istället för mysigt. Ge mig en såndär grej som Hermione har så jag kan resa i tiden och fixa saker i tid!

Det blev ganska bra i alla fall på den där halloweenfesten. Plötsligt hade jag en biljett till en klubb jag inte hade tänkt följa med till, och där blev jag kvar tills det stängde. Och så träffade jag en av de mest saknade pojkarna i mitt liv. Och han pussade mig på pannan och kallade mig hans vän, det var oväntat men vi var ju kanske inte helt nyktra, och efter det har det blivit om möjligt ännu pinsammare att möta honom i korridorerna (vi hälsar fortfarande inte).

Hösten går mot vinter och allt är vitt ute, men min almanacka är full ända fram till jul. Jag tror inte jag har en enda sovmorgon ens på helgerna... Försök lev i nuet ändå om det går!

Jag drömmer fortfarande om att kunna ta en helg borta och hälsa på honom.

Utkast 3 nov:

Imorse vaknade jag hemma hos en av världens finaste och jag åt brunch där med mina vänner. Åh världen är så fin ibland! Efter det har jag genrepat som gäst i ett band och nu lyssnar jag på indisk musik och äter pepparkakor.

Världen är verkligen fin, men det här lovet räcker inte för att uppleva det. Det är för mycket som ska göras. Jag vill ta ledigt ett halvår, eller inte. Vi klarar det här.
________________________________________________________________________________________

5 nov:

Jag är trött och inte taggad alls inför halloweenfesten ikväll, men jag vill inte missa det så jag tar mig i kragen och rycker upp mig och ser livet från den ljusa sidan och peppar...

Allting som handlar om honom spårar ur. Jag vet inte vad som är ett skämt och vad som är på riktigt, och jag bävar lite inför den dagen jag kommer träffa honom igen (någon gång gör jag ju det). Jag längtar ju efter honom och vill träffa honom helst NU, men jag är så rädd för att det kommer bli pinsamt. Jag måste ta mig i kragen och rycka upp mig och se livet från den ljusa sidan och prata med honom! Så här kan vi ju inte ha det.

Ps. Spelningarna har gått bra och jag väntar tillökning i plånboken... Känns bra att vara betald musiker. Ds.