Brev till en vän
Det smattrar hårt på fönstrena. Sånt här regn är en påminnelse om dig, precis som EM i Barcelona. Jag skulle vilja ha någon här idag som kunde få mig att tänka på annat, men min röst har försvunnit och jag har suttit tyst hela dagen.
Var i Göteborg i förrgår. Till och med där förväntade jag mig att få se dig på nåt café. Jag tror liksom att om vi möttes nånstans som inte är hemma där ingen känner oss kanske vi skulle se på varann. Jag har inget behov av ord längre, bara en blick nån gång ibland som säger: "jag minns dig fortfarande och jag bryr mig lite även om jag inte visar det".
Mitt behov är en blick som kan få mig att känna att jag inte är den enda av oss som fortfarande har svårt att bara gå förbi. Jag vill inte vara den enda som fortfarande analyserar allt för att förstå hur det kunde bli som det blev.( Jag hoppas att jag är den enda som börjar tvivla på att det ens har varit på nåt annat sätt.)
Jag skulle vilja veta hur saker har gått för dig sen sist. Jag tog alltid för givet att du var säker på vad du ville, men när jag tänker efter tror jag inte att vi nånsin pratade om det ordentligt.
För mig har det gått ganska bra, om du vill veta. Jag har fått många nya vänner, och har kvar de flesta gamla. I skolan får jag hålla på med det roligaste jag vet, en av de få saker i världen som är logiska, musik. Men inte ens där vet jag vad jag vill. Jag trodde att jag ville söka in till nån högre utbildning bara för skojs skull, men jag vet inte om jag tycker om hur musikstudier får mig att känna mig pressad.
Några av de lyckligaste stunderna jag har upplevt har i alla fall varit tack vare musiken. Jag har rest till nya platser( du vet hur jag känner mig trygg av att vara hemifrån), spelat på nya scener, med nya människor, till och med lyckats skaffa mig egna spelningar, en liten inkomst tillsammans med några vänner.
I våras krånglade det lite med lyckan. Jag var ganska stressad och många människor förväntade sig saker av mig som jag inte klarade av. Jag blev ledsen hela dagarna och kunde inte förmå mig att göra nåt av det som jag visste att jag måste. Så småningom bestämde jag mig för att ta tag i alltihop och göra klart saker i skolan som blivit efter och börja träna för att få mer energi och mindre ont i ryggen.
Det var en period med rep eller konserter varje dag så för att hinna med allt började jag slarva med maten. Du vet hur jag hatar när folk säger att jag är för smal, jag har aldrig gjort annat än försökt lägga på mig åtminstone lite kurvor, förrän nu. Det var väl inte så att jag aktivt valde att inte äta, jag kompenserade bara inte för utebliven mat som jag brukar.
Men det är ingen fara, jag är på väg tillbaka nu och jag tror verkligen att livet kommer bli så bra som jag hoppades på där i regnet med dig. Jag bara saknar dig så himla mycket.
France
Det var fint. I Frankrike. Baguetterna var goda, och croissanterna och marängerna och crèpesen, och antlanten var vacker och stor och mäktig och inte alls så kall som jag trodde. Orterna längs kusten var söta och små och hade hamnar och pirer där man kunde se solen gå ner i havet på en tesalong. Sanden var varm och fin och snygga pojkar kitesurfade om kvällarna.
Men när det var dags att åka längtade jag nästan hem. Jag tror det var första gången, utom när min pappa blev sjuk på en flygplats en gång. Det var också fint. Hemlängtan.
Men när det var dags att åka längtade jag nästan hem. Jag tror det var första gången, utom när min pappa blev sjuk på en flygplats en gång. Det var också fint. Hemlängtan.
