synkoper

Mina händer är sådär genomskinliga och kalla.
Du var så rädd att jag skulle tyna bort.
Det kanske händer nu.
Hon tycker det är vackert.
(Men vad ska det bli av dig? Vad ska det bli av dig? Vad ska det bli av dig?)
Och när du ser på mig finns jag inte. Syns jag inte. Känner du inte längre min lukt eller mina andetag, men dom kanske har rätt, andetagen kanske snart går genom ryggen på mig.
Det känns liksom inte så omöjligt längre.
Jag skulle kunna, om jag ville, om det behövdes.
Om det behövdes.
Det fanns inte ens i mitt huvud förut.
Före alla orden var det inte ens en fråga, inte ens en liten vindpust av viskning fastän alla andra stormade över mitt huvud.
Nu konstaterar jag, känner jag, mer än anar att det finns en liten sanning i allt det där.
Varför inte göra en stor sanning av det, när jag kan?
(Vad ska det bli av mig?)

Nej. Dansa till Laleh hela natten, dröm om att kyssa pojkar och göm dig bakom fina klänningar, men TYNA INTE BORT, för det är fel och du är rätt.
Men syns jag om jag inte är genomskinlig?
Om du inte behöver vara rädd?
Jag kanske fortfarande behöver dig och det kanske inte räcker att lyssna på Bjurö klubb när jag behöver tröstas för det är så mycket mer jag behöver.
Behöver som i glas.
Behöver som i armar och ben.
Behöver som i dubbeltydighet och om någon förstår så behöver jag det med.

Jag glömmer det hela tiden. Borde länka efter varje inlägg med bilder i, men här: www.weheartit.com

Jag vet att det här inte går ihop med min vilja att inte släppa ut några avgaser, handla ekologiskt och spara ström. Men ändå - en vespa i en sommarstad skulle kännas så bra just nu. Särskilt om man var två på den.

Gah! Det har snart gått en fjärdedel av året! Herregud, det känns som att allting bara rinner förbi mig. Jag avskärmar mig från allt och alla, och jag är så trött hela tiden. Har ont i huvudet och i hela kroppen eftersom jag inte tränar någonting och inte är rädd om den.

Helgen blev precis så bra som jag trodde, och jag fick träffa den jag mest i världen ville träffa, fast nu i efterhand vet jag inte vad det skulle va bra för. Fick mest titta på honom och inse att tyvärr, där är alla chanser borta. Och sen var jag så trött när jag kom hem att jag inte orkade göra nånting, så nu ligger jag efter med allt.

Jag vill åka långt bort nu.

Nu tar jag bussen till stan och sjunger bort det där som skaver i min mage...

När jag har bråttom med något eller ligger efter så slår det bara slint i huvudet. Jag blir som förlamad och sitter och stirrar framför mig istället för att göra något åt det. Det är ingen bra metod.

Så är det nu.

För några sekunder var jag helt säker på att jag skulle ta studenten i vår... Sa till min kompis att nästa år vet man ju inte hur det är med skolor eller jobb eller resor och man har ingen aning om hur ofta man kan träffas. Det är ju lite sorgligt... Hon bara tittade på mig och såg förvirrad ut. Då kom jag på att jag går i trean nästa år. Bra där.

Idag har jag köpt ett par jeans! Jag har typ inte använt jeans på två år, blev så trött på att dom alltid töjde sig över knäna och satt löst under rumpan, men nu har jag då äntligen hittat ett par som sitter (i alla fall nästan) som jag vill. Fortfarande trivs jag bäst i klänning och kjol, men det känns ju fint att kunna variera sig.

Sen drömmer jag om vår och sommar med grillkvällar, fina människor, nya människor, grönt gräs, glass, musik, stickade tröjor och cyklar, cyklar, cyklar!



Det där skulle vara jag. Åh vad lycklig jag vore!

Lyssna på Regina Spektor - Raindrops. Fy fabian vad bra den låten är!
Och gå in på weheartit.com för där finns galet fina bilder, bland annat den här.
Och dröm om våren och tänk på sånt dom gör dig glad.
Och pussa nån, för all del, gör det.

Jag fick en sån längtan att sätta mig i fören på en båt och bara åka någonstans långt bort. Få saltvatten i håret och fräknar på näsan. Ta dykcert kanske, det har jag alltid velat ha.

Men sen är det en annan sak som skymmer allt annat.

Till helgen finns det en liten chans att jag får träffa en pojke som jag har velat ha lika länge som jag har känt honom. Han gör så att mitt hjärta slår i 300bpm och det drar alltid lite i magen när jag tänker på honom. Jag har liksom trängt undan något och gjort en plats för honom typ bredvid hjärtat, och där finns det alltid ett sug, en vilja att vara nära.

Vet han? Nej.

Om vi inte ses nu i helgen så kommer vi antagligen inte ses förrän juni.

Och jag hittade ett mejl till en annan pojke skrivet den 21 dec 09:

ok.
nu är det såhär att det blev väldigt fel där på åhléns, precis som det har blivit fel varje gång vi har träffats det senaste ett och ett halva året. utom den gången vi var tvungna. och du luktade fortfarande likadant, och jag saknar den lukten, och jag kommer aldrig våga skicka det här mejlet men jag vill bara veta: kände du dig lika tvungen då innan det blev såhär?

hejdå( sa vi aldrig då, det kanske hade varit lättare med ett avslut).

Vågade jag skicka det? Nej.

För övrigt har jag haft jättefina skiddagar, och nu ska jag planera vad jag ska ha på mig om om om jag får träffa honom i helgen.

Kram

Alla inspelningar är klara! 7 låtar på tre dagar var inte att leka med, men det gick. Nu tar jag lov på riktigt och njuter av vädret och snön.

Det kommer nog se ut ungefär såhär:






weheartit.com 

Hejdå bloggen! Syns på söndag!

Jag orkar inte med tiden. Den gör aldrig som jag vill.