Dear Heart
Och så kom dagen. Den dagen som jag har väntat på och längtat efter sedan i augusti. Men de sista två veckorna var jag inte euforisk. Jag planerade allt in i minsta detalj, fast jag nästan hade gett upp, för någonstans inuti fanns fortfarande ett hopp. Det hoppet som jag försökte undvika så länge, men som till sist tog över och på något sätt var det mer övertygande än något hopp jag tidigare känt. Och nu känner jag mig lurad. För jag insåg inom fem minuter att jag har lagt ner min själ i något förgäves. Igen. Och det är tomt inuti sen hoppet försvann.
Jag gråter inte. Gråta är inte min grej. Jag vill bort, mer än någonsin, och det här är vad jag drömmer om:
Dear Heart
There are other guys in the world.
Love,
Brain
Melankoli är mitt mellannamn, varför dras jag till det?
Nederlag. Jag är på väg att ge upp i förväg. Jag har så gott som redan förlorat. Och det är inte bara ett hopp som går förlorat, det är ett lugn, en känsla, ett sätt att se på mig själv, en strävan, ett mål, livet i mina ögon, glansen i mitt hår, spänsten i min hud. Jag krymper som person, min kropp pendlar mellan att vara grotesk och äckligt mager, men jag vet inget om verkligheten, jag tror att jag krymper lite hela tiden.
Jag kämpar desperat för att ändra på det till det bättre innan helgen (för då ska jag träffa honom, tillsammans med henne och någonstans hoppas jag ändå fortfarande (trots att det är egoistiskt och hemskt och jag tycker i mitt hjärta att är det någon som är värd honom så är det hon) att han ska falla för mig till slut), men jag vet inte vad målet är längre - halva dagen ingen mat, halva dagen mer mat. Tänker att sömn skulle få min hud att se fräschare ut, men jag sitter uppe om nätterna för att kanske någon gång prata med honom.
Och jag tänker OM jag inte hade fått höra hur hon kände hade jag varit lyckligast i världen nu.
Jag skriver uppsatser, men jag ljuger bara
Det var kanske bara i mitt huvud igen. Jag vet inte. Kan någon förklara för mig vad det är jag gör fel? Det är alltid bara i mitt huvud. Och nu kanske det händer mitt framför ögonen på mig, igen. Jag behöver tänka, men mitt liv är en motorväg just nu, jag får ingen vila. Snälla dröm om mig i alla fall. Innan jag brakar igenom, för jag vill inte att du ska se mig så.
Fjäderlätt faller inte så hårt
Vad jag vill nu är att ro ut helt själv på sjön, gå iland på en ö där klipporna är släta och där ingen annan är, äta jordgubbar och läsa i en bra bok hela dagen. Kanske skriva några rader om hur det känns. Men nej. Det är ju is på hela jävla sjön.
Vad jag vill är att allt ska bli bra. Att ingen av oss ska behöva må dåligt. Men jag kan inte bara släppa taget, jag måste få fortsätta hoppas ett litet tag till, trots att det gör ont. För när hoppet tar slut kommer jag förlora en del, och jag har inte råd med det nu.
Sur le fil
Jag blundar för det verkliga. Jag hoppas och hoppas och intalar mig själv att jag inte hoppas för mycket, men självklart spricker det till slut. Och jag blev en vattenpöl på restauranggolvet igår, fast det var det ingen som märkte. Det var bara logiskt att det skulle bli såhär, men jag kan ändå inte låta bli att undra: hade jag nånsin en chans? Var det nån gång så att hon faktiskt tyckte att det skulle vara roligt om jag och han blev något mer? Varför visste alla andra utom jag?
Nej jag vet inte vad han känner eller tänker. Han kanske fortfarande tänker på mig ibland, eller så har han aldrig gjort det. Han kanske är helt neutral till oss båda. Men tänk efter nu. Ett val mellan mig och henne. Vad har jag? Jag har ingenting. Jag är ingenting. Varför är det aldrig jag? När blir det min tur?
Och hur dum kunde jag vara? Hoppas på en sån som han.
Jag kan inte klandra någon utom mig själv. Ingen har gjort något fel. Ingen har gjort något alls. Det har inte hänt nåt. Men jag vet vad hon känner. Och jag vet vad hon inte vill att jag ska känna eller göra. Det är så svårt för mig att göra nåt då.
Ingen vet allt. Ingen vet hur jag mår. Jag vet inte vad jag vill att dom ska veta. Jag håller det på en bra nivå. Trots dippar. Smyger lite så det inte märks. Det är när jag blir ledsen som jag inte vill märkas. En hel höst av stress och dumma tankar. En månad idag sedan svullet ansikte i strålkastarljuset, svarta tröjärmar. Inte ens två veckor sedan begravningen. Lättnaden. Uppbyggnad. Men jag rasar nu igen tror jag. Det är när jag är ledsen jag inte vill märkas, inte kännas, inte synas. Men jag försvinner inte, blir inte genomskinlig, i mitt huvud växer jag. Och ingen får veta. Hur skulle han rimligtvis kunna tycka om mig när jag är sådan?
4 månader och 28 dagar
Det här året börjar intensivt, men jag vet att jag har hur mycket som helst att se fram emot så det ska nog gå bra. Ett par dagar i backarna (jag skulle pluggat också, men det är väl sån jag är...) och sista dagen på lovet har spenderats i en bil i högst 70 km/h hem till väldigt mycket snöslask att skotta. Jag kommer antagligen ha ont i axlarna i en vecka efter det här, men sista kvällen på mitt sista jullov tänker jag ta ett varmt bad och baka scones till mitt kvälls-te. Min vana trogen skjuter jag upp plugget till imorgon.
Och jag ska träffa honom!!!! Det är inte bara löst hopp om att kanske nån gång i framtiden bla bla... Och jag är lycklig hela dagarna över det. Och jag är livrädd för att jag ska bli besviken eller att något kommer emellan eller att han ska tycka att jag är jättehemskt tråkig och ful nu, att han har målat upp en minnesbild som inte stämmer eller att jag har det. Men jag har galen otur i spel... så jag hoppas och jag längtar och jag tänker på honom ungefär jämt.
Och jag ska träffa honom!!!! Det är inte bara löst hopp om att kanske nån gång i framtiden bla bla... Och jag är lycklig hela dagarna över det. Och jag är livrädd för att jag ska bli besviken eller att något kommer emellan eller att han ska tycka att jag är jättehemskt tråkig och ful nu, att han har målat upp en minnesbild som inte stämmer eller att jag har det. Men jag har galen otur i spel... så jag hoppas och jag längtar och jag tänker på honom ungefär jämt.
