synkoper

och jag sjunger för alla som behöver vitklädda människor till morgonkaffet eller kvällskaffet eller mitt-på-dagenkaffet eller shoppingrundan eller julfesten. Det är mysigt att gå upp många timmar innan jag brukar, känna värmen i ansiktet av alla levande ljus och alla blickar, känna strävheten i halsen av tidiga mornar och höga toner. På ett sätt är det mysigt att springa i vitt linne på stan och med minuters marginal hinna till nästa tåg, och nästa och nästa. Det är nog vanan i det som gör det mysigt, det har ju blivit tradition nu att stressa på lucia, det är min åttonde vinter och kanske den sista så jag får väl njuta av det som förut bara kändes vuxet och ansvarsfullt. Nu har jag ju tyvärr en hel del annat att stressa med, men luciastressen är i alla fall under en begränsad period.