synkoper

Det här året börjar intensivt, men jag vet att jag har hur mycket som helst att se fram emot så det ska nog gå bra. Ett par dagar i backarna (jag skulle pluggat också, men det är väl sån jag är...) och sista dagen på lovet har spenderats i en bil i högst 70 km/h hem till väldigt mycket snöslask att skotta. Jag kommer antagligen ha ont i axlarna i en vecka efter det här, men sista kvällen på mitt sista jullov tänker jag ta ett varmt bad och baka scones till mitt kvälls-te. Min vana trogen skjuter jag upp plugget till imorgon.

Och jag ska träffa honom!!!! Det är inte bara löst hopp om att kanske nån gång i framtiden bla bla... Och jag är lycklig hela dagarna över det. Och jag är livrädd för att jag ska bli besviken eller att något kommer emellan eller att han ska tycka att jag är jättehemskt tråkig och ful nu, att han har målat upp en minnesbild som inte stämmer eller att jag har det. Men jag har galen otur i spel... så jag hoppas och jag längtar och jag tänker på honom ungefär jämt.