synkoper

Och så kom dagen. Den dagen som jag har väntat på och längtat efter sedan i augusti. Men de sista två veckorna var jag inte euforisk. Jag planerade allt in i minsta detalj, fast jag nästan hade gett upp, för någonstans inuti fanns fortfarande ett hopp. Det hoppet som jag försökte undvika så länge, men som till sist tog över och på något sätt var det mer övertygande än något hopp jag tidigare känt. Och nu känner jag mig lurad. För jag insåg inom fem minuter att jag har lagt ner min själ i något förgäves. Igen. Och det är tomt inuti sen hoppet försvann.

Jag gråter inte. Gråta är inte min grej. Jag vill bort, mer än någonsin, och det här är vad jag drömmer om: