Melankoli är mitt mellannamn, varför dras jag till det?
Nederlag. Jag är på väg att ge upp i förväg. Jag har så gott som redan förlorat. Och det är inte bara ett hopp som går förlorat, det är ett lugn, en känsla, ett sätt att se på mig själv, en strävan, ett mål, livet i mina ögon, glansen i mitt hår, spänsten i min hud. Jag krymper som person, min kropp pendlar mellan att vara grotesk och äckligt mager, men jag vet inget om verkligheten, jag tror att jag krymper lite hela tiden.
Jag kämpar desperat för att ändra på det till det bättre innan helgen (för då ska jag träffa honom, tillsammans med henne och någonstans hoppas jag ändå fortfarande (trots att det är egoistiskt och hemskt och jag tycker i mitt hjärta att är det någon som är värd honom så är det hon) att han ska falla för mig till slut), men jag vet inte vad målet är längre - halva dagen ingen mat, halva dagen mer mat. Tänker att sömn skulle få min hud att se fräschare ut, men jag sitter uppe om nätterna för att kanske någon gång prata med honom.
Och jag tänker OM jag inte hade fått höra hur hon kände hade jag varit lyckligast i världen nu.
Kommentarer
Trackback
