Sur le fil
Jag blundar för det verkliga. Jag hoppas och hoppas och intalar mig själv att jag inte hoppas för mycket, men självklart spricker det till slut. Och jag blev en vattenpöl på restauranggolvet igår, fast det var det ingen som märkte. Det var bara logiskt att det skulle bli såhär, men jag kan ändå inte låta bli att undra: hade jag nånsin en chans? Var det nån gång så att hon faktiskt tyckte att det skulle vara roligt om jag och han blev något mer? Varför visste alla andra utom jag?
Nej jag vet inte vad han känner eller tänker. Han kanske fortfarande tänker på mig ibland, eller så har han aldrig gjort det. Han kanske är helt neutral till oss båda. Men tänk efter nu. Ett val mellan mig och henne. Vad har jag? Jag har ingenting. Jag är ingenting. Varför är det aldrig jag? När blir det min tur?
Och hur dum kunde jag vara? Hoppas på en sån som han.
Jag kan inte klandra någon utom mig själv. Ingen har gjort något fel. Ingen har gjort något alls. Det har inte hänt nåt. Men jag vet vad hon känner. Och jag vet vad hon inte vill att jag ska känna eller göra. Det är så svårt för mig att göra nåt då.
Ingen vet allt. Ingen vet hur jag mår. Jag vet inte vad jag vill att dom ska veta. Jag håller det på en bra nivå. Trots dippar. Smyger lite så det inte märks. Det är när jag blir ledsen som jag inte vill märkas. En hel höst av stress och dumma tankar. En månad idag sedan svullet ansikte i strålkastarljuset, svarta tröjärmar. Inte ens två veckor sedan begravningen. Lättnaden. Uppbyggnad. Men jag rasar nu igen tror jag. Det är när jag är ledsen jag inte vill märkas, inte kännas, inte synas. Men jag försvinner inte, blir inte genomskinlig, i mitt huvud växer jag. Och ingen får veta. Hur skulle han rimligtvis kunna tycka om mig när jag är sådan?
Kommentarer
Trackback
