synkoper

Jag får så många fina ord. Jag blir rörd varje gång nån tror på mig och helt oväntat får jag komplimanger för att jag har vackra (han sa verkligen vackra, det är inte bara ett drömt ordval) ögon, nu när jag känner mig som ett vrak. Min önskan är att kunna ta in det, men min hjärna är inte med i mitt liv längre. Min hjärna är rädd för allt och inget och överbelastad av all stress som förväntas vara meriterande att gå igenom. Jag ser inte varför det skulle vara en fördel att klara av att må dåligt under en längre tid. Snälla världen, skolan, sluta tvinga mig över gränsen. Om inte syftet är att jag ska skriva en uppsats om hur det känns så förstår jag inte.

Hur det känns att springa hem på vattendränkta gator och se motvinden och mörkret som en symbol för att det fortfarande finns lika mycket att göra som 12 timmar tidigare. Hur det känns när man kommer hem och allting snurrar, när andetagen skenar och ekar i hela huset. Att höra sig själv som i en burk, rossla som om det inte fanns luft, trots att lungorna fylls alldeles för fort. Hur det känns när det börjar sticka i ansiktet. Rädslan.

När det börjar sticka i händer och fötter. Känslan av att inte ha någon känsel. När händerna domnar och fingrarna blir till orörliga korvar. Att inte kunna röra sina händer, ha dem låsta i en krampaktig vinkel, stela och kalla. Att inte kunna styra sin andning, att bara fortsätta dra in luft man inte vill ha tills det smärtar i halsen.

Om meningen är att jag ska lära mig om hur det är att bli hittad av sin mamma som en skakande stel klump på hallgolvet så visst. Svinbra utbildning verkligen. Och ja, jag är en av alla unga tjejer som vill vara bäst på alla plan, men det är ju vad de vill. Vi blir sämre och sämre, är det inte så? Några måste ju väga upp statistiken.