synkoper

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har varit borta en vecka. I alperna. I solen och snön med trötta ben och efterrätt varje dag. Jag kom hem ikväll och jag längtar redan bort igen. Åh jag älskar alla mina fina vänner och jag förstår inte hur jag skulle kunna klara mig utan dom, men jag är rädd för att dom inte ska förstå mig nu, så jag håller mig nära men jag säger ingenting. Och jag är rädd.

Jag är rädd för:
framtiden, att bli kvar här, jag har längtat bort i flera år
att försvinna någon annanstans, att det inte ska bli som jag har tänkt mig, att förlora kontakten
just nu, vad som händer med mig, jag borde jobba för mina slutbetyg, söka sommarjobb, söka musikutbildningar...
att gå ner i vikt
att gå upp i vikt
att ingen någonsin ska bli kär i mig, och att jag missar alla chanser för jag är för instängd i alla mina rädslor

Jag är rädd när jag äter, jag är rädd när jag spelar, jag är rädd när jag ser på mina händer som är torra och när jag lyssnar på duktiga musiker, när jag pratar med människor jag älskar, när jag lovar saker och när jag ska sova. Jag ska sova nu, det går nog över.